Det kom...

...en leverans.

Först bar grabbarna från Itella in nåt som likande mattor (massor med mattor) och en märklig lampa. Då det var på väg in med ännu mera mattor sa jag "Det där ser lite ut som mattor..."

"Joo" sa den ena.
"Jag har inte beställt några mattor"

"Inte?"

"Nej, en säng och ett skötbord har jag beställt."
"Jahaa...oj...vänta lite så ska jag kolla." ... "Jo, ursäkta vi öppnade fel last, men vi har nog din beställning här också."

Och så fick jag min säng och skötbord till slut. :)

Nu skulle det gälla att pussla ihop eländet. Men jag brukar gilla att sätta ihop möbler, så det ska nog gå bra. Men den där sängen ser nog ut att kanske bli ett flera dagars projekt.

Jag vill alltså utfärda en liten "Äntligen hemma"-varning den närmaste framtiden för er som dunsar in här och läser med jämna mellanrum. Det kan blir i god och redig "Martin Timell anda", men jag tvivlar på det.

Orginalbilden

Le Skrivbord

Före:

Efter:

Inte så hemskt j*vla illa va?
...eller är det?

Fixaren

Har gjort lite utrymme för myskulan då den sedan väl bestämmer sig för att komma ut. Jag har demolerat vårt 150 cm breda skrivbord genom att förminska det till 105 cm. Och slipade det och målade det i ny färg. Vit.

Like this liksom:

Demoleringstips1: Om man inte har en rätvinklig linjal så kan man alltid använda en bok (eller flera) istället.
Kolla bara så rak och rätvinklad linje.

Det var grymt tungt att såga med mina otränade armar. Fick ta paus med jämna mellanrum. Sågningen tog kanske totalt 15 minuter i anspråk.

Demoleringstips2: Om man inte är så hemskt stark och inte har en sån där borrmaskinskruvmejsel så kan man ta på sig en tjock vinterhandske så får man ett bättre grepp och den ovana mitten-av-handen-delen blir inte fullt så öm om du ska skruva (och återskruva) många skruvar som sitter (och ska sitta)

väldigt hårt.

 

Grundmålning.

 

 

Och den egentliga färgen. Sista varvet av två.

Väntar ännu på att lådorna ska torka så ni får se det helt färdiga resultatet typ imorgon eller så.

Tills dess kan ni få ta del av myskulans status i 28:e veckan.

Vi har +11cm runt navel och +6,3kg på vågen. Trevligaste vikt- och midjemåttsökningen ever! :D

Plötsligt...

...känns inte aspartam så otrevligt längre.

Bilden länkar till Dagens Nyheter 15.9.2013

Jag menar, man vet ju i alla fall att aspartam är aspartam.

Nyhetstipset fick jag av Kaaja

Söndags...

...prommis med kulan och Cessi.

Promenerade in 4,6km på ca 55min. Takten är ju inte riktigt som den brukar vara men huvudsaken är väl att man kommer sig ut och gör nåt i alla fall. Trots det att takten var kring 1km/h långsammare än normalt så fick Cessi-vännen ändå finna sig i att stanna lite där på slutrakan och ta små pauser med mig och kulan. Magen blir liksom hård och börjar krampa (som stickningar/håll) då det går för hårt. Och det är väldigt otrevligt att gå då det börjar kännas så. Men vi underhöll varandra med roliga historier från världen under tiden, så det fungerade.

Imorgon ska vi på en första lektion i "Familjeförberedelse". Ingen aning om vad som kommer att behandlas där, men den här första gången är tillsammans med en familjeterapeut så jag antar att det rör sig om lite känslor och sånt kring det hela och att man ska ta hand om varandra. I den stilen.

Magstats

Så här ser jag och kulan ut i v.26

+5 kg sedan april och +9 cm runt naveln. Det e gött så gött! :D

Men hörni, mammajeans. Vilken dröm alltså! ALLA borde få gå omkring i mammajeans. Tror banne mig det är det skönaste plagget jag nånsin haft på mig. 

Tack och hej...

...sockret!

Nu klipper vi navelsträngen till socker.

"Fetmaepidemin påverkar även nyfödda. Tyskland har nu ett nytt bebisrekord: Jasleen som vägde 6,1 kilo. Hon förlöstes på normalt vis, utan kejsarsnitt. En imponerande prestation."

Nå minst sagt. Hjälp.

Big Belly Spinning

Jag tog mig till ett spinningpass idag. Spinning med Aino. Näh, det gick inte riktigt lika hårt som normalt för min egen del, men det gick an. Fick inga stickningar, men magen var nog lite i vägen i sittställningarna. Och så blev jag väldigt öm/bortdomnad i baken/svanskotan. Det var liksom en befrielse att få köra stå-ställningarna. Det kändes rent ut sagt skönt att få stiga upp. Vad månne det beror på? Jag har nämligen läst att man kan gå på spinningpass fast hela graviditeten bara man tar det lite lugnare och kanske låter bli att göra stå-ställningarna. Nån som har vet/har erfarenhet av spinning under graviditeten?

Jag tror dock att jag ska gå mera på spinning. Bara jag hittar en bra ställning på cykeln. För det känns i benen att jag fått träna lite och så gjorde det inte ont nånstans i magområdet, så då borde det väl vara okej?

Jag är så himla orolig hela tiden att jag ska göra nåt fel eller nåt som skadar babyn. Samtidigt vill jag vägra gå omkring och vara rädd hela tiden. Sedan både läser och hör jag från höger och vänster att "om det känns okej, så är det okej". Men vad är egentligen okej? Var går gränsen? Inte kan man ju dra sig tillbaka för minsta lilla känsla av att nåt är ömt heller? Eftersom det är helt normalt och ofarligt att det kan "riva till" i sidorna vid vissa rörelser då lederna mjukas upp för att kroppen håller på att omformas. Men inte ska man ju gå omkring med små smärtor här och där hela tiden heller. Känner mig så där lätt schizofren här.