...är bortkastat på mig och jag kastar till allt för stor del bort det liv som getts till mig.
Ibland, då jag vaknar på morgonen så önskar jag att det vore kväll så jag bara fick gå och sova. Jag önskar att dagen vore slut innan den ens hunnit börja. Värdefulla, roliga och ibland sorgliga timmar av liv tillsammans med min familj, vänner, kära kolleger och så jag önskar att jag fick slippa de timmarna och bara sova.
Jag tänker aldrig på att den här dagen kan vara den sista i mitt liv eller den sista tillsammans med någon annan i mitt liv. Inte på riktigt. Trots att jag mist min pappa, väldigt plötsligt och allt för tidigt.
Jag nickar menande och känner hur det vrider i hjärtat då jag ser på liknande filmer som ovan, läser böcker och hör på någon som pratar om det. Min hjärna kan registrera tanken bakom att leva i nuet och ta till vara på den stund man blivit tilldelad men den kan inte hantera den, inte förstå den, inte på riktigt. Den vill inte.
Om jag fortsätter att göra saker och ting på samma sätt som jag alltid gjort dem, så kommer jag att få samma resultat som jag alltid fått.
Jag vet inte var jag ska börja, men jag måste börja någonstans så jag börjar här. Det är i praktiken en rätt liten förändring, men för sinnet och för egot är det ett stort steg.
Tack för att ni följt med mig och stöttat mig i allt jag tagit mig an. Tack till alla människor jag lärt känna och träffat som jag aldrig skulle lärt känna utan den här bloggen. Det är verkligen inte utan ett djupt sting i hjärtat som jag loggar ut.
Tack för att ni följt med mig och stöttat mig i allt jag tagit mig an. Tack till alla människor jag lärt känna och träffat som jag aldrig skulle lärt känna utan den här bloggen. Det är verkligen inte utan ett djupt sting i hjärtat som jag loggar ut.
"Två sanningar kan sägas om förändring: Det är svårt. Det är möjligt."
-Dan Millman-
