Irritationen - the story

Med hänvisning till mitt förra inlägg.

Jag stod i kassakön på min lunchpaus. Kön var kort, men gick förfärligt långsamt.

Jag gav det lite tid. Jag hade nu inte egentligen så bråttom. Men sedan så gick det nog allt för långsamt. Vad tusan är det som tar så där länge? Det hade ju fastnat vid en person verkade det som.

Jag kunde inte låta bli att inte bry mig mera. Jag sträckte på huvudet och kollade vem som var flaskhalsen. Lapplisor!! Inte en utan två. Förstås!!

Genast jag insåg att det var parkeringsvakter så blev jag på en gång mycket mera irriterad. "Ställer dom inte till med tillräckligt med besvärligheter som det är? Måst dom nu gå i butiker och störa hederliga människor i deras butiksärenden?"

Och sedan slog det mig. Vad tusan Liza? Vem f*n e du då? Står nu där och döm folk.

Dom hade aldrig en chans.

Jag blir så urbota trött på mig själv ibland. Varför kan man bara inte låta andra vara som dom är? Och sluta störa sig på eller sönderanalysera att nån beter sig på ett visst sätt, eller säger vissa saker eller har en viss attityd/approach till livet, att nån är så positiv eller att nån är så negativ. Och jo, visst låter man säkert andra var som de är. Till en viss grad. Men sällan riktigt helhjärtat och ärligt. Alltid hittar man nåt att störa sig på.

Nästa gång jag känner såna där irritations- och dömande tankar formuleras så ska jag göra mitt yttersta att slå bort dom innan de hinner utvecklas till hela tankar. Det är det minsta jag kan göra.

Att försöka.