Pekka...

...så kallades min morfar av alla förutom hans barn, som sa pappa, och oss barnbarn som sa moffin och paappa. På hans födelseattest står det dock inget ens i närheten av Pekka.

Vi tog avsked av moffin idag. En man som kunde fixa allt. Jag menar precis allt. Om han inte visste hur han skulle göra så lärde han sig medan han gjorde det, men det blev alltid fixat.

En gång frågade jag om han kunde reparera min väns schackpjäs i marmor som hade gått mitt i tu. "Jo visst" sade han och fortsatte, "Gunni (min mamma) hämtar du momis gamla glasögon?". "Ska du inte ha dina egna?", frågade jag. "Jo, men inte till limmet." Jag tänkte att nu har det nog kanske slagit slint ändå.

Men nej. Med plastet från gamla glasögonskalmar och nåt sorts aceton-terpentin-kombination i en brun medicinflaska från 1964 så blandar man ihop det absolut bästa och hållbaraste limmet. Värsta MacGyver-fasonerna liksom. Tyvärr kom det denna gång för mycket färgämnen från skalmarna så limmet brev brunt och skulle ha missfärgat marmorpjäsen, så han blev tvungen att använda vanligt köplim.

 Far och dotter vid köksbordet. 

Dvs, min mor och morfar. 

Vi det där köksbordet samlades vi alltid på lördagar och drack eftermiddagskaffe. Ibland var vi så många som 10 personer vid 4-personers bordet, men det är runt så alla riddare rymdes nog om man bara ville. Jag kommer verkligen att sakna de där lördagseftermiddagarna.

Han upphörde aldrig att förvåna. Även nu efter hans bortgång fick jag lära att han kunde spela "Säkkijärven Polkka" på fiol. Med fiolen bakom ryggen. Jag önskar jag hade fått se det. 

"Säkkijärven Polkka" är väl egentligen en dragspelslåt och kommer kanske till sitt bästa på det viset, men här får ni höra Linda Lampenius tolka den på fiol. Hon spelar den dock på normalt sätt, med fiolen under hakan. ;)

Vi har bara ögonblick att leva här på jorden. 

Jag är tacksam att vi fick dela några ögonblick tillsammans. 

Moffin och jag.