Gårdagen flöt förbi som i en dimma. Vaknade första gången kring 10. Yrade och på en stund här hemma innan jag gick och vilade en liten stund till. Vaknade 15:30 följande gång. Meddelade min mor att jag lever och tog mig sedan i nackskarven, steg upp, duschade, gick till butiken. Väl vid kassan kom jag ihåg att jag hade satt bankkortet i min party-plånbok. Log till kassatjejen och mumlade "kortet i en annan plånbok, bor här bredvid, kommer strax..." Gick hem tillbaka, grävde fram party-plånboken, gick tillbaka till butiken och betalade.
Låg sedan på soffan resten av kvällen och försökte återställa saltbalansen i kroppen genom att äta salmiak och dricka Coca Cola Zero. Produktivt så det förslår.
Idag vakande jag dock pigg och kry. Frukosterade. Kollade igenom alla bloggar i hela världen två gånger. Drack vatten som en galning.
Då klockan började närma sig ett passligt klockslag, drog jag löparkläderna på mig, packade ryggan, kastade en sista i blick i spegeln som för att tagga mig själv inför vad som komma skall, drog ett djupt andetag och gick sedan ut genom dörren.
Jag hade tusan lunginflammation hela vägen till morfar. En snigel skulle ha tagit sig fram snabbare en vad jag gjorde och ändå höll jag på att stryka med av att inte ordning på andningen. Väl framme vid morfar åt jag pepparkakskakor och drack kaffe som sista dagen. Frös och fasade för den annalkande längre delen av löprundan. Hittills hade jag srpungit 8,4 km. Det skulle skrapas ihop minst 20 under hela rundan. Så typ 12 km till då.
De första 15-20 minuterna vad precis lika jobbiga som del I av löprundan, men sedan började det liksom lite lite flyta på. Lite mera fart och jämn takt i andningen. Sedan kom den. Snön. Sakta och yrigt dalade den ner och förgyllde resten av löprundan. Snubblade in genom hemporten med ett leende på läpparna.
This is the life.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar