Midsommar

Solen skiner, vinden fläktar stilla från havet, +14C, fåglarna kvittrar och typ de sista personerna i staden packar sina bilar och skyndar ut till sommarstugan.
Jag drar ett djupt andetag, sätter hörlurarna i öronen, knäpper på klockan och börjar öka farten steg för steg. Midsommarlöpning.

En kompis frågade häromdagen: "Vad tänker du på då du springer marathon?"
"Inget" svarade jag.
Hon förstod inte riktigt hur det är möjligt, men så är det.

Det är därför jag mår så bra och är lycklig då jag spinger. För att jag inte tänker. Jag bara är.

Musiken har jag på just endast för intellektets skull. Så att även den/det får gå på auto-mode. Visst, musiken kan tagga om det går trögt, men det går trögt just bara för att intellektet då i misstag kopplat bort från auto och börjat fokusera på att "Hej nu har vi sprungit väldigt länge, nu borde vi börja bli lite trötta tycker jag..." och då hjälper musiken (genom t.ex. att byta låt eller höja volymen) att lura bort hjärnan från knäppa tankar och koppla in autopiloten igen.

Men efter en stund, kring efter 30km och framåt, så orkar inte hjärnan med musiken mera. Den är helt kopplad på auto och börjar bara bli distraherad av musiken. Då stänger man av och njuter av den absoluta tystnaden, korna på bete eller fåglarnas kvitter. Kroppens alla muskler och alla sinnen är totalt fokuserade på "just nu". Allt som görs, görs för att det är det som krävs för just den stunden.

Det är nästan religiöst.

För övrigt verkar det som om det inte lossnar nån midsommardikt från Tomas i år så jag tar mig friheten att än en gång publicera min favorit av den samme:

Midsommardikt

"Midsommaraftons vind är hård,
båtarna guppa och kränga.
Människorna kämpa med segel och skot,
någon har tappat sin känga.

Midsommaraftons törst är stor,
människorna tjoa och tjimma.
Flaskorna töms en efter en,
någon går in i en dimma.

Midsommardagens morgon är tung,
människorna klaga och ångra.
Avlägsen gårkvällens lycka är,
återstår leda och att städa."

Glad midsommar!