Våga le!

Nu får nog alla sura löpare ge sig för tusan! Jag menar what the f...? Inte ens i det vackraste vädret vi hade idag så log nån eller såg ens lite nöjd ut av alla de jag mötte. Cyklisterna och bilisterna vågade nog visa ett leende eller en vänlig blick, men dessa löpare? Vad klämmer skon liksom? Eller är det kanske just det? Skon klämmer? Många av de löpare/joggare jag möter kommer med den blicken att "Jag är faktiskt löpare så jag behöver varken le eller ge den bilden av att det är någon vidare rolig eller avstressande sport överhuvudtaget!!"

Nu utmanar jag alla (oavsett motionsform) att våga le (eller åtminstone inte se ut som ett sjuttons åskmoln) mot mötande löpare/motionärer.

Om man har problem med att hitta leendet så kan man gärna prova följande:
Se till att du befinner dig på plant underlag en sträcka framöver.
Jogga i lugnt tempo.
Blunda.
Fortsätt jogga och känn hur alla andra sinnen går på högvarv!
Öppna ögonen som hastigast för att kolla hur du rör dig och blunda igen.
Känn åter en gång hur alla sinnen är helspända,
och hur hjässan börjar sända små elektriska signaler längs med ryggraden ut till kroppen.
Detta skapar seriöst välbehag.
Upprepa proceduren tills leendet är ett faktum.
Så j*vla skönt alltså! Det känns som om man flyger.

Vi lees!
;)

Ja, by the way: Dagens pass blev ett Barfotalöpnings/gångpass på 12 km.