Hej, jag heter Eliza...

...och jag är en chokladist.

Jag är en av de där människorna som är mer benägna att bli beroende av saker och ting. Choklad är en av dem. Och det är riktigt allvarligt. Jag kan sätta i mig en hel platta (200g) på 10 minuter om det vill sig och jag mår inte ens illa efteråt. Fazer Blå har den perfekta kombinationen socker och kakao för att det inte ska vara allt för sött men inte för starkt heller. Jag skulle nämligen inte kunna sätta i mig en hel platta vitchoklad eller Marabou mjölkchoklad, det är för sött. Ej heller skulle jag få ner en hel platta 70% choklad i ett kör. Men nog skulle säkert det också gå efter lite övning. Men Fazers Blå, det är kryptonit.

Till skillnad från alkoholism så skadar jag inte andra med mitt beroende och chansen att banden till släkt och vänner skulle klippas för att jag vill ha choklad är inte vidare stor. Min familj och vänner kommer knappast att samlas och ordna ett ingripande för att få slut på mitt chokladätande. Det finns  heller ingen klinik dit jag frivilligt kan fara och avvänja mig. Om jag tog mitt mod till fånga och dök upp hos Anonyma Alkoholister med mitt chokladberoende skulle jag säkert bli utskrattad eller få en ordentlig utskällning för att jag gör narr av ett allvarligt beroende och sedan bli utkastad. Alkohol är ju skadligt. Det är socker också.

Alla blir inte heller kloka på ångesten som sockerberoende skapar. "Njut av livet lite, det förtjänar du! Du tränar ju ändå så mycket!" säger de. Men träning har absolut inget med saken att göra. Tvärtom, jag rättfärdigar mitt chokladätande med träning. Inte säger man ju så där till en alkoholist heller. "Nog kan du ju ta ett glas nog, det har du förtjänat. Du jobbar ju ändå så mycket". Nej. Och "ett" existerar inte hos den som är beroende, inte ens "ett par". Det är en strid med dig själv. En ängel och en djävul på vardera axeln. Och den där djäveln vinner så gott som varje gång, för att du vill det.

Enda sättet att bli kvitt beroendet är att sluta. Helt och hållet. Men jag vill inte. Betyder det att jag måste köra ner mig i chokladträsket, få tag i bottenslammet och kanske ligga där ett tag innan jag kan ta mig upp till ytan igen? Och vad innebär det egentligen? Hur når man botten om man inte väger 180kg och inte är sjuk och kan träna och jobba och springa maraton? Eller når man inte botten i sådant fall och är jag därmed fånge i mitt beroende resten av livet?