Knäet höll!

Det var sååå spännande! Startskottet gick och massan började låångsamt röra på sig, ungefär vi startlinjen fick man börja springa och iväg for vi, glada och taggade till tusen! Men så hände nåt, ungefär vid 5km, jag mådde fruktansvärt illa, kroppen var tung och jag tänkte "Oj söta öde, jag klarar aldrig av det här!" Jag kunde inte tänka glada peppande tankar överhuvudtaget, solen stekte, jag var törstig och trött...så höll det på till ~14km där tog jag en energitablett (CTRL-nånting, som vi fick då vi hämtade nummerlappen) och efter det började det kännas som om jag nog skulle klara av det trots allt!
Publiken längs vägarna var helt fantastiska, att dom orkar stå och heja och heja på alla tusentals som springer, lunkar och går förbi! Man spelade musik och spexade, barn stod med utsräckta händer och väntade på en "klapp" då man sprang förbi och folk hejade "Jaksaa, jaksaa!" (Orka orka) "Hyvin menee!" (Det går bra)! Det var så roligt!

Knästöden gjorde nog sitt, men jag kände av högra knäet nästan hela tiden, vid 27km började det vara lite jobbigare och jag började gå i uppförsbackarna men sprang nog förörvrigt! Kullerstenarna på vissa ställen var en plåga, då man knappt kunde lyfta benen blev det till att snubbla lite här och där, men jag föll inte i alla fall...

Ungefär vid 33km for 5h-hararna förbi, det var faktiskt lite knäckande men jag lunkade vidare! Just före 40km:s-skylten fanns en kurva, där satt ett gäng på ett berg och sjöng på finska och slog i tamburinen: "Ner-ner-nerförsbacken, börjar strax runt hörnet!!" Och det gjorde den! 1km sakta sluttande nedförsbacke var som en dröm då man knappt kan lyfta benen!

Då det var ~1km kvar stod ett par flickor/kvinnor och hejade, ropade och peppade som galningar och man kunde inte annat än skratta, nästan så att tårarna kom! Då jag sprang över 42km-märkningen så hejade folket och ropade "Bra bra, kämpa kämpa! Målet är bara runt hörnet!" Och jag ropade tillbaka "Var? Vaaar är det?!" "Runt hörnet!" Skrattde dom och hejade lite till!

Och där var den, precis som dom sagt, mål-linjen! Jag hörde speakern räkna upp namnen på de som just skulle springa över linjen, däribland mitt, och folket hejade! Favoriten räckte ut en bukett rosor ur folkmassan och jag tog emot den och så plötsligt hade gjort det, jag sprang över mållinjen! En obeskrivlig känsla! Jag ville nästan gråta en skvätt men kunde inte eftersom jag var tvungen att tänka på andningen, skulle ha kvävts annars! :) Det är den största, mest överväldigande känslan jag någonsin haft! När jag fyllde lungorna med luft kändes det som om de kanske exploderar! Jag kastar ett öga på resultat-tavlan: Jag tog mej runt!! 5.07.10 = 42195 m! :)

Närmaste hejarklalcken, bestående av svärföräldrarna, favoriten och min vän Åsa är guld värda! Dom fanns med på flera ställen under loppet och hejade och fotade! Jag frågade just före halvan om de kunde fixa glukostabletter åt mej och de svarade att de ska göra sitt bästa! Och sant som det var sagt stod favoriten vid ~30km med en tub glukostabletter! Dom var helt fantsatiska, hela gänget! Jag skulle nog inte klarat det utan dom!

Nedan får ni se lite bilder från det hela!

Jag utan för Töölö Sporthall som verkade som Tävlingskontor under evenemanget!

"Vilket maraton blir det nästa månne?" (Före loppet)

Jag och Lasse!


Maraton-dagen! Jag väntar...

Och väntar...

Nu är det nära! Hjärtat bultar!
Där gick startskottet!

Jag i rosa T-shirt i mitten! (starten)

Massan ~19km!

Jag på tillbaka vägen, ~31km avverkade!
Resultattavlan! Bruttotiden 5.09.56, netto blev dock 5.07.10! :)
En lite vilsen och trött, men lycklig, Liza i mitten...
Jag vet, jag borde ha tagit av mej solglasögonen vid nåt tillfälle, men de bara lämnade på!
Min medalj!
Där har ni det gott folk! Mitt första maraton! Tack för att ni varit med och hejat, peppat, uppmuntrat och kommenterat!

Det kommer mera! Både inlägg och maraton :)