Efter krampattacken i natt hann jag ligga vaken en liten stund innan jag somnade tillbaka. Under den tiden hann jag tänka hur snabbt en sån där kramp dyker upp och hur ödesdiger den kan vara. Speciellt som man börjar vara lite äldre än 20 år och musklerna inte är lika virila och spänstiga som de kanske nån gång var utan att man behövde underhålla dem speciellt mycket.
Jag började ju böla lite. Får nån en sån där kramp i sommarvattnet ligger man risigt till. Det högg till så hårt i hjärtat att en människa, en människa man älskar kan vara borta på två röda sekunder i en sån där situation. Dessutom kan ju folk inte sällan vara lite (eller väldigt mycket) på sniskan också då de befinner sig i sommarvattnet. Och då man är på sniskan är omdömet kanske heller inte alltid det bästa.
Men man kan ju inte vara överallt och övervaka och ta hand om allt. Man kan inte oroa ihjäl sig heller. Man kan inte sitta och gråta och ha ångest över saker och ting som inte ens har hänt ännu. Eller hur?
Man undgår inte döden bara för att man slutar leva.
Det är en av dom värsta sakerna med att bli förälder, att hjärtat plötsligt sitter på utsidan av kroppen. Det börjar redan under graviditeten, men för mig blev det helt galet efter att barnet föddes. Jag kan inte läsa tidningen utan att börja gråta. jag gråter av barnsagor och över barn som far illa. Jag har inte kunnat lyssna på Kristas nya singel en gång utan att börja lipa. varje gång. När A föddes greps jag helt av panik, att hur kunde jag skaffa ett till barn då livet är så skört? Att jag liksom är dömd till ett liv av oro och tröstlöshet. Det har blivit bättre, men jag är långt ifrån en balanserad individ :)
SvaraRaderaOih, nå men skönt att höra att jag inte är ensamt galen.
RaderaMen hur man ska hantera det där sedan i praktiken vet jag inte. Jag menar jag vill ju inte att mitt barn ska tänka "Jajaaa, det är "bara" mamma som oroar sig som en galning, som vanligt" och sedan inte ALLS ta notis över varningar och råd man ger på vägen genom livet...
För mig går det stundvis över, för att senare igen helt ta över mina tnkar. Kan ibland oanikartat börja fundera över allt elände som finns därute - hur ska våra barn någonsin kunna växa upp i en ren miljö. Och ju äldre de blir, desto mer frågar de. Undrar över saker som är svåra att förklara.
SvaraRaderaMen om det alls är någon tröst så är det nog värst under själva graviditeten. Det är preggo-hormonerna som gör en helt vriden och blödig.
Eller hur? Och jag har inte hittills så där VERKLIGEN tänkt på hurudan värld vi lever eftersom jag själv klarat mig rätt bra och har haft omdöme att inte hamna in i situationer och platser där jag inte vill vara. Men nu då det kommer en helt ny människa till världen. Oskyldig och helt öppen för vad världen har att erbjuda måste bara hoppas och lita på att man kan uppfostra och lära sitt barn att klara sig själv men att vara ödmjuk och kärleksfull samtidigt. Jösses. Vad har man gett sig in på?
RaderaMen jag har i alla fall turen att ha världens bästa blivande far vid min sida. :)
Åh jobbigt, men tror man lätt oroar sig tyvärr!
SvaraRaderaHej Sara! Ja så är det nog. Man måste bara försöka hitta balansen. :)
Radera