Race day

Klockan ringer 5:30 (tror jag...) vi skulle gå iväg mot startområdet 7:30. Måste äta och stretcha före. Bananer och avocado.

Väl ute i friska luften konstaterar jag att det är rätt så kallt. Ingen aning om hur kallt, men det är kyligt. Folk vallfärdar mot Colosseum. Luften är laddad.
Det känns.
Överallt.

På startområdet ser man såväl nationella och internationella löpare av alla de sorter och former och deras hejarklackar. Toa-köerna är oändligt långa och baja-majorna är det snuskigaste jag varit med om. Maratonlopp. Yes, yes!

De här två kamraterna välkomnade alla till området.
Trevligt.

Mycket folk. Mycket surr.

Jag, just på väg att lämna mitt support-team (som är det bästa tänkbara teamet, det var bara Snowie som saknades från detta team = som alltså ingick i mitt allra första maraton-team).

Jag lämnar min jacka åt teamet och konstaterar på vägen mot startledet att det finns en seriös chans att jag fryser ihjäl före jag ens hinner starta. Dock väl inne i "klungan" (16000 löpare) håller man värmen tack vara kroppsvärmen från alla andra.

Där gick starten.

Jag förstod att starten gick eftersom alla hurrade och ropade. Men ingen rörde sig. Det gick ledigt 5-6 minuter innan jag själv fick korsa startlinjen. Men vad tusan? Jag hade absolut inte bråttom någonstans. Bästaste svärfar (en riktig maraton-räv) sade före jag gick iväg: "Stressa inte och kom ihåg att njuta av det hela!". Och det var precis det jag tänkte göra!

När vi fick upp farten flöt det på riktigt bra. Det fanns utrymme för alla. Det fanns orkestrar och publik så gott som överallt. Och jag hade musik i öronen. Fint.

Kände mig laddad, bra och full av energi. Tog rygg på en kvinna med Sveriges flagga på ryggen och körde ett "Heja Sverige!".
- Heheh, är du också från Sverige?
- Nej, jag är från Finland.
- Jaha, jo, jag träffade nyss en man som pratar som du...svarade hon.

Jag frågade om allt känns bra och önskade sedan henne ett fint lopp. Hon replikerade med en liknande önskan.

Tusans trevligt det här är, tänkte jag.

Nedan, jag vid ca 15 km (i mitten, i rött).
Jag försökte dansa en dans och skratta helhjärtat för att visa hur full av ork jag är, men inget av detta syns på bilden eftersom "kameramannen" inte hade förstått sig på zoom-funktionen ännu i detta skede. ;)

Här lyckades man knäppa en bild i förbifarten.

Inte länge efter detta tog jag rygg på en man med finsk text på sin T-shirt. "Hyvä Suomi!" utropade jag och han bara skrattade och hälsade. Vi sprang tillsammans en stund och det visade sig att detta var hans 150:e maratonlopp! (150:e!!) Ojsan, du finns säkert med på Häjyts lista? frågade jag (en löparförening från Härmä i Österbotten, "Häjyt" betyder typ "de stygga". Finns även en film som heter så och har översatts till svenska som "Finnjävlar", vilket är en klockren översättning enligt mig) men han svarade "Nej, jag är från Jyväskylä."
Han fyllde även år dagen före loppet.

Vilket toppen sätt att resa och träffa människor!

I detta skede sprang jag förbi 4:45-hararna. Och jag tyckte fortfarande att jag sprang lugnt och stilla. Det kändes onekligen bra.

Efter ca ytterligare en timmes löpning blev jag tvungen att uppsöka de förskräckliga baja-majorna. Fy tusan va äckliga dom var!! Det var lång kö till eländena och under denna tid sprang 4:45-hararna i sin tur förbi mig.

Jag hade nog känt av det gnagande knäet en stund redan men efter att jag stannat vid 30 km för att dricka vatten och Gatorade och skulle fortsätta, så gick det inte. Knäet gav vika av den skarpaste smärta jag någonsin känt!! VAD I ALLA @#?!!!%??? Jag stretchade, gick lite och försökte igen. Icke. Fan anamma och hans moster med!

Värktabletterna jag hade med mig i en ask hade pulveriserats av stötarna mot asken de befann sig i och det blåste bara ett enda stort vitt moln i fejset då jag öppnade asken. Ni kan ju gissa hur jag såg ut och vad det såg ut som...
Jag svor jag så jag trodde fan själv skulle dyka upp vilken sekund som helst. "Är det så här det slutar? Vid 3/4 avverkade kilmoterar, ett obrukbart knä och nyllet täckt med vitt pulver?"
*här kommer det finska svordomar så det svämmar över*

Först kunde jag inte ens gå normalt, men sedan släppte det.
Psyk-dags! "Ok, Liza. Det är bara 12 km kvar. BARA! Det är en vanlig kvällslänk. 1 km i taget bara. DET HÄR FIXAR DU!!!"

Från 30-strecket gick jag alltså varannan kilometer.

Här är jag just efter 36 km.
Alltså, sist på bilden i röd T-shirt och dålig hållning men med tummen i värdet!

Jag kan inte för mitt liv beskriva känslorna under detta lopp. Det var så vackert! Tidigare, vid ca 15 km sprang jag runt ett hörn och framför mig tornar Sankt Peterskyrkan upp som en gud för alla byggnader världen. Fullt med folk över allt. På en storbildsskärm ser jag påven (en inspelning) och i bakgrunden hör du en barnakör sjunga som änglar. Jag tappar andan och känner hur ögonen blir lite fuktiga.

Då jag nånstans kring 36-38 km insåg att jag faktiskt kommer att klara det och sedan lunkade runt ytterligare ett hörn och möttes av Fontana di Trevi fylldes jag av så mycket känslor att jag fick svårt att andas. Jag överväldigades så till den milda grad av det hela att jag fick tvinga mig själv att inte tänka på hur otroligt allting var, för att hålla andningen normal.

I mål!
Medaljprydd och lycklig!

Vilket lopp! Åter igen fyllt av blod, svett, tårar och en hjärtskärande glädje!

Om inte knäet att hade gett upp skulle jag kommit under 5-timmars strecket! ... nästa gång ... nästa gång!

Anywho. Rom får man bara inte missa! Gå eller spring igenom det, men missa det inte!