Att vara en ärlig människa är väl inte samma sak som att hela tiden vara ärlig? Att konstant tala sanning må vara en lättnad för talaren, en frihet att äntligen få det ur sig, men för den som ska höra och ta emot sanningen är det verkligen inte alltid så lätt! Även om personen ifråga skulle, så att säga, ha det "på kommande"...det är inte alltid så roligt att inse att den uppfattning man haft om någonting, inte kanske alls gäller.
Varför måste man då säga som det är? Speciellt till en närstående? Man vet att personen ifråga inte kommer att göra överhuvudtaget någonting annorlunda på grund av att man framfört sanningen och ändå, ändå måste man säga det! Fast man vet att det enda denna sanning kommer att utmynna i, är att personen i fråga blir ledsen...Måhända att sanningen är något som plågat en själv under en längre tid och man har själv blivit ledsen på grund av att personen lever i ovetskap/ignorans om denna sanning, men är det värt det? Kan man inte bara stålsätta sig? Vara den större människan? Eller är man sist och slutligen bara en människa?
Människa eller inte, jag har berättat en sanning idag och jag önskar att jag inte gjort det!
Där är du nog och rotar i en av de äldsta problem i världen.
SvaraRaderaJag har inga förslag. Det enda man kan göra är väl att just fundera på om "sanningen" driver något framåt. Gör den inte det så är det väl ingen mening. Men jag tror att man kan "så ett frö" så att säga. Något som kan gro med tiden...
Hoppas det löser sig.
Ja, tack, det har du nog rätt i! Och det löste sig :)
SvaraRadera