Helgens

Det har inte helt oväntat varit några partyn för min del denna helg. Nej, fredagen spenderades i städandets tecken och på lördag kände jag mig såpass frisk att jag tog mig en rask promenad. 11,4 km gång fick jag ihopskrapat faktiskt. Lite väl rask takt hade jag eftersom smalbensmusklerna var mycket ömma i morse då jag vaknade. Tänkte att en kort och lugn söndagslänk kan råda bot på eländet. Men först började jag knåpa ihop en ny spellista till långloppet nästa lördag. Spellistan blir i slutändan inte så värst ny, eftersom jag inte införskaffat någon ny musik sedan förra gången, men jag fick med några nya gamla låtar som jag inte haft med på ett tag.

Nåväl, dagens löpning var väl så där. Benen kändes blytunga och andningen gick trögt, men vinden har börjat bli rätt sval så det var inte outhärdligt hett i alla fall. 6,6 km sprang jag in i alla fall och avrundade med lite core och stretching. Blir mycket stretchande inkommande vecka.

På tal om väder, 10-dygnsprognosen för Lappajärvi lovar +20C och regn till nästa lördag. Det låter ju inte så värst kul. Har inget emot lite regnlöpning, men jag skulle inte vilja vara dyngblöt i 69 km. Nå, kanske vädret hinner ändras ett antal gånger till dess? Sällan kan man ens lita på väderprognoser för följande dag.

Det pirrar som tusan i magen ska ni veta! Jag är galet nervös och ivrig inför detta lopp!

Det tar sig

Det känns (*tar i trä*) som om (*tar i trä*) den eventuellt annalkande flunssan (*tar i trä*) håller på att ge med sig. (*tar i trä*)
Bafucin, echniarforce, grönt te (i mängder), svartvinbärssaft och Finrexin, verkar vara Da Shit om man ska kurera sig innan man insjuknar på riktigt. (*tar i trä*)

Imorgon är en stor dag för många. I Davos Schweiz är det Swiss Alpine Marathon som gäller medan det här i Österbotten är ett stycke Botniacykling som sysselsätter ett redigt antal cyklister och talko-arbterare. Jag ska följa med en kollegas maratonlöpning via nätet, medan cyklisterna startar så tidigt att jag får nöja mig med att se vad resultatet blev för de jag känner.

Nu är det e n vecka kvar till ultraloppet. Guuuuu liksom. Nu har jag dessutom inte tränat ett skvatt under den gångna veckan för att undvika influensa. Vad kan jag göra nu då? Ska jag bara springa lite grann, för att hållas igång? Stretcha? What?

Tips och trix tas tacksamt emot åter en gång! :D

Oj nej...

Igår var jag fruktansvärt torr i halsen hela dagen och mot kvällen började det göra ont i halsen. Vanligtvis går halsontet över på en natt, men idag har det fortsatt genom hela dagen. Jag är orolig. Det är 9 dagar till långloppet. Nu är goda råd dyra!

Jag har druckit hett grönt te hela dagen, smuttat Bafucin (desinficering för mun och svalg) likaså, samt droppat Echinaforce (solhatts-extrakt) i mig enligt rekommenderade doser hela dagen. What else? Sambon är snorig och har lite hosta. Det kan jag bara inte dra på mig. Inte nu.

V A D K A N J A G G Ö R A?
Hjälp, emottages tacksamt!

OBS! Till alla som känner min mamma: Om mamsen inte uttryckligen ställer en direkt fråga till just dig gällande min hälsa, så kan ni ju undvika att nämna att jag har ont i halsen. Hon är i mitt race-day team och är redan tillräckligt orolig över längden på sträckan. Tack.

"Anaerob backträning"

Så stod det på dagens löpskole-träningsschema.
Uppvärmning ~2km
Efter det drog vi 15 backar!
Enligt:
3 x stigning vila 3 minuter
3 x stigning vila 3 minuter
2 x stigning vila 2,5 minuter
2 x stigning vila 2,5 minuter
2 x stigning vila 2,5 minuter
1 x stigning vila 2 minuter
1 x stigning vila 2 minuter
1 x stigning vila 2 minuter
Nedjogg ~1 km
700 m barfota-jogg runt idrottsbana och på gräs.

Det finns en passlig mördarbacke (för oss halvnoviser) på spånbanan invid Botniahallen och att pressa nästan allt man orkar upp för den i 12 drag och sedan ge precis allt man har 3 gånger om, tar på krafterna. Men det är intressant med dessa anaeroba träningar (eller intervaller om man vill) det är "bara" tungt just då man utför dem, återhämtningen är rätt så snabb.

Ikväll tänder vi ljus för Norge.

Varför löpning?

Förvånad frågade mig hur och varför jag satt siktet på ultralöpning?

En bra fråga. Vi tar det från början.

Det började kring 2006. Då en vän till mig frågade om jag ville bidra som joggingsällskap. "Ok, om vi joggar långsamt och kan gå mellan varven" svarade jag. Och så gick det. Långsamt och lite promenerande mellan varven.

2007 bestämde jag mig, efter att ha provat allt från nikotinplåster till hypnos, att sluta röka med hjälp av läkemedel. Jag hade då rökt sedan de tidiga tonåren och det var "nu eller aldrig".

Andningen började sakta men säkert gå lättare och jag märkte hur roligt det var att springa. Jag njöt av det. På våren 2008 bestämde jag mig för att delta i ett halvmaraton (Vasa Marathon) inkommande höst. Halvan gick så där. 2 timmar och 34 minuter. Det gick långsamt, men jag tog mig igenom.

Efter detta så tappade jag tråden en stund och lunkade mera sporadiskt i några månader. Efter ett tag fick jag nog av att gå omkring utan målsättningar och jag tog tag i saken och anmälde mig till Helsinki City Marathon, året var 2009. Före det skulle jag springa ytterligare ett halvmaraton i uppvärmande syfte. Det fick bli Lakeus Marathon i Nurmo, juni 2009. Även det gick långsamt, dock snabbare än förra gången: 2 timmar 19 minuter.

Kändes ändå bra med en förbättring. Nästa mål: 42195 meter.

Augusti månad, 15:e dagen, 2009 år efter Jesu födelse, sprang jag mitt första maraton! Ni kan läsa om känslorna kring loppet här. En överväldigande känsla att korsa mållinjen. Jag gjorde det! på 5 timmar och 9 minuter.

Jag? Den f.d. rökande tjockisen från sofflocket i Vasa, hade sprungit 4 2 1 9 5 meter?
Vem hade kunnat tro det?

Jaha? Och nu då? Vad skulle jag göra nu då? Åter en gång blev det mera sporadisk träning efter att maratondistansen hade avverkats och jag var lite vilsen i höstmörket. Men sedan, sedan sjönk temperaturen ytterligare, himlen öppnade sig och ner dalade de vita flingorna som skänker ljus under den kallaste och mörkaste tiden på året. "Tänk om man skulle ta och prova längdskidning?" jag hade inte stått på skidor sedan högstadiet, dvs. typ 15 år sedan.

Naturligtvis anmälde jag mig genast till det största tänkbara skidloppet i svenska Österbotten. Botnia Vasan 2010. Jag köpte skidor och allt där tillhörande, lärde mig vallandets ädla kosnt och tog till mig alla info och tips jag kunde få. Hade lite av en egen tränare också, min dåvarande kollega Bo som är en hejjare på allt vad skidning berör. En fin människa den här Bo. Trots att han var miljonfalt mera erfaren än mig, så lät han mig göra allt på mitt eget sätt men lyckades ändå inflika hur jag kunde göra för att saker och ting kunde gå bättre. Det är en konst som inte många besitter!

Nåväl, jag tog mig igenom alla 53 kilometer som loppet innebar. Ni kan läsa om känslorna (och dem fanns det mycket av) här. Det var ett mycket tufft och kämpigt lopp för mig. Det berodde nog till stor del på att jag hade bara tränat typ 3 månader före och hade inte riktigt funnit tekniken.

I mål!
6 timmar 30 minuter gick det åt att staka sig fram i den Österbottninska vintern denna Alla hjärtans dag år 2010.

Jaha? Och nu då? Ni märker? Jag behöver ständigt en målsättning för att gå vidare.

Ända sedan jag hittade Snorkfrökens (Sofie Springer) och senare Mirandas blogg och Johannas blogg har jag drömt om ultradistanser. Tänk att springa riktigt riktigt långt. Det verkade så enkelt. På med ryggan bara och ut i världen. Fika lite här som var och sedan bara vidare igen! Kilometer efter kilometer. Tjusigt!

Jag satte siktet på Kivitippu 2010, men då det började närma sig blev jag rädd och illamående vid blotta tanken på den hutlösa distansen på 69 km. Jag skuffade fram detta till följande år (dvs. detta år 2011!).

I brist på annat så anmälde jag mig till en halva i Vasa Marathon 2010 igen. Jag var inte vidare förtjust i rutten (miljön) första gången och medan jag sprang densamma andra gången så upprepade jag för mig själv "Aldrig mera, aldrig mera!". Jag höll på att dö av tråkighet. Den kunde vara så mycket trevligare, men det är väl frågan om trafikarrangemang och dylikt. Hur som helst, det gick inte fortare än den förra halvan dvs. jag fick åter en tid på 2 timmar och 19 minuter.

Åter en gång började jag famla i mörkret och visste inte vad jag skulle hitta på. Visst, Botnia Vasan nalkades ju än en gång, men det finns inte mycket snö på marken i september.
Och så från ingenstans dök Rom Marathon upp i skallen på mig. Ja för tusan! Dit ska jag!

Och dit for jag. Dock efter en iskall och avbruten BotniaVasan 2011. Ni kan läsa om vad som hände här.

Rom var underbart! Vackert, rätt varmt och fantastiskt god mat! Första halvan av loppet gick som på räls, trodde jag skulle komma in på kanske 4:30-4:50, men sedan gav knäet upp. Det vara slutade funka. Ni kan läsa om känslorna kring detta lopp här.

I mål kom jag dock och det gjorde jag på 5 timmar och 10 minuter. En försämring från mitt första marathon. Det kändes ju inte så riktigt toppen, men livet går vidare.

Ja. Och nu laddar jag liksom bara inför Ultra-premiären. Jag vet ju nu att jag kan springa långt. Det går långsamt men jag kan göra det.

Måhända att jag började springa för att bli smalare, men den målsättningen är long gone så att säga. Jag blir nämligen inte smal av att springa. Jag blir bara inte det. Jag måste äta rätt för att bli smal. Jag är inte smal, men inte är jag direkt fet heller. Det är inte viktigt.
Vad som är viktigt är känslorna löpningen framkallar. Eufori. Då jag springer mår jag bra. Jag grubblar inte, är aldrig ledsen utan jag mår bara bra. Zen.
Alla vill vi ju må bra eller hur? Det är det som motiverar mig att springa. Jag vill bara må bra.

Jag vet inte riktigt om detta blev ett svar på frågan hur och varför Ultra, men det är åtminstone historien bakom vägen mot en Ultra. Kanske det kommer det bättre svar längs med vägen? Hur som helst kan jag konkludera teorierna med en mycket enkelt formel:

Liza + Löpning = Sant!

Förlust

Vilken brakförlust i dagens Badminton! En ren och skär golvsopning. Nej, Snöplogning. Nej, Ångvältning. Nej, MonsterTruck vrakmosning!

Typ såhär.
Där har vi Ässet men flaggan i topp,
och liksom bara mosar stackars vrakiga lilla mig.

(Bilden är länkad till källan)

Och medan hon mosar en, så varvar hon mellan att nynna för sig själv:
Tralleti-lalleti-lalla-lalla-laa!
för att sedan bryta ut i ett:
Muahah! Muahahah! Muahahahaaa!

Hör ni henne?

:)

Jag kan inte...

...annat, än att varje gång förundras över hur mera träning alltid hjälper mot träningsvärk! Samma sak varje gång! "Aaaaaj! Mina ben! Mina armar, magmuskler och ryggen! S-m-ä-r-t-a! ...kan nog inte träna idag, det gåååår ju bara inte! Det gör så ont, vill ju inte göra det värre heller..."
Idag: Poof! Borta!
Walking on sunshine, liksom.

Det är nog bara att konstatera: No Pain, No Gain.
Ur alla aspekter.
Enkelt.

Vi spelar Badminton idag. Jag och Ässet.

Jag håller förresten på att omvandlas till ett matmonster. På riktigt. Jag är tammejtusan hungrig hela tiden! Vet inte vad sjutton som tagit åt mig, för det är inte liksom att jag förbränner mer än vanligt heller. I wish! Suck!

Nåväl, vi kollar!
Tjosan!

Mooore!

Kom mig ut på en återhämtande löprunda idag. Blev inte mer än 7,5 km och det tog mig 50 minuter så jag och bena tog det rätt så lugnt. Höger framlår mår dock inte riktigt bra just nu. Den känns trött, väldigt trött och det är svårt att springa i nedförsbackar. För övrigt har jag inte haft desto större känningar av söndagens 44 km.
Jag menar vanligtvis efter mina maraton (och ibland också halvmaraton) har jag typ fått gå baklänges nerför trappor och har inte kunnat sätta mig ner så som vanliga människor sitter ner, utan jag har liksom "släppt" mig ner om ni förstår hur jag menar? Men nu har det kännts helt bra faktiskt! *tar i trä*.

Låt mig få bjuda på dagens lenkkilåt. Madonna sjunger "More" i soundtracket till Dick Tracy. Madonna sjunger dock om pengar, men man kan gott applicera det på antal kilometer också! :)



Cheers!

Ett maraton!...och lite till...

Ja minsann! Det blev låååånglänk idag.
44,5 avverkade kilometer!
Det känns onekligen gott!

Vi (jag och Johanna) träffades enligt överenskommet klockan 14 vid S-market i gerby. Därifrån drog vi iväg mot centrum-wasklot-sundom-solf-strandvägen-och ladugårdsvägen-via stranden för att kyla av bena-och hem. På ca fem timmar för min egen del. Det är snabbare en båda maratonloppen jag sprungit och då sprang vi 15 minuter och gick 5 minuter. Hela sträckan igenom.

Johanna, som jag träffat som hastigast en gång tidigare, var supertrevlig och jag hoppas att vi gör detta igen! Och alla som vill ska naturligtvis hänga på! Man behöver ju inte springa ett maraton om man inte vill eller orkar men kan väldigt gärna haka på en sträcka så vi kan lära känna varandra lite! Reflektera, utbyta tankar och erfarenheter och peppa varandra! Mycket skoj!

Här kommer några bilder som jag lyckades knäppa!

Johanna.
Vi har korsat sundombron och är en bit in på den något tråkiga vägen in mot Sundom.

Strax före "Fladan" i Helsingby.

Paus på ABC.
35 avverkade kilometer.
Coca Cola, ett päron och Snickers.

Johanna som inte ätit nåt före vi drog iväg var lite hungrigare.
En burgare (dock med bortplockade delikatessgurkor) och ett stop Fanta sitter rätt så bra då!

Vid 43 km blev det passligt att stå 10 minuter i sjön och svalka benen och hoppas på en snabbare återhämtning.

Vädret var kanon, hela vägen.

Sedan sprang vi vidare vidare för att jag skulle få 44 km jämt, men det blev som sagt 44,5 km.

Känns nog som om det finns en möjlighet att man kan klara 69 km.

Jag måste nog ta och skaffa mig en Garmin. Allt blir så mycket enklare då. Man behöver inte mäta upp på förhand/efterhand hur långt man sprungit, utan man ser det svart på vitt medan man gör det.

Nu hoppas jag på en djup och god natts sömn!

Så go'natt på er!

Iiiih!

Det verkar onekligen som om jag faktiskt kommer att gör det. Springa 4o kilometer imorgon. Det blir mitt livs längsta off-tävling löprunda! Och jag ska inte göra det ensam, nej, jag ska springa med Vasas egen ultra-hjältinna! Snacka om en gnutta prestationsångest.

Om det finns nån som hjärtans gärna vill hänga på en bit eller halva eller hela sträckan så är det bara att dyka upp vid S-market i Gerby kl. 14! Det kommer att blir sk*t-kul! :)

Annalkande lååångpass!

Vi tränade överfartslöpning i måndagens löpskola! Löpning i nedförsbacke med andra ord! Det var intressant, gick rätt så hårt och jag fick lite feedback på mitt löpsteg. Det blir lätt att man bromsar i nedförsbacke, vilket alltså är mera mindre fördelaktigt. Det lönar sig att låta benen fara och utnyttja snålskjutsen man får i nedförsbacke! 8 km sade en tjej med foot-pod att vi ha de avverkat. Gött!

Idag har det spelats Badminton. Segersöt Badminton. Jag vann. 3 set av 5. Det betyder att jag får sova i egen säng med gott samvete idag.
Min sambo brukar skoja om att jag inte får komma hem eller att jag måste sova på soffan om jag inte vinner.

Jag är lite nervös (på ett bra sätt dock) inför söndagens långpass. Det ska bli helt sjukt intressant att känna efter hur det känns under och efter 40 km. Kommer jag att fixa det? Så där på egen hand? I ett maraton följer man ju folkmassan, kilometeranvisningarna och saftstationerna helt automatiskt. Men på söndag är det bara jag och vägen. Inga saftstationer, inga baja-major, ingen hejjarklack. Bara jag.

58,3 km

Hmm, det gick inte riktigt hela vägen det här... jag var nästan säker på att jag skulle få in 60km men jag hade missbedömt avstånden lite under dagens lunkande och då jag kom hem och mätte upp rundan fick jag endast in 21 km istället för de önskvärda 23 kilometerna. Oh well, så går det ibland. Jag är nog nöjd ändå. Helgens löpsaldo: 58,3 km.

Dock har jag dragit på mig nån form av överansträngning misstänker jag. Högra lårmuskeln är mycket öm längs yttre sidan ca 15-20 cm ovanför knäet. Hoppas det går över snart. Har sprayat med Eeze och dundrar ner superantioxidanter i form av Carnosin.

Jag tänkte ta en ordentlig pannsbenrunda ännu före långloppet och den tänkte jag köra nästa söndag. Efter det är det tre veckor kvar till Ultran så jag borde hinna återhämta mig. Jag tänkte springa 40 km, eller 42, men minst 40 km. Och jag tänkte att jag kör så som jag ska göra under ultran också, dvs 15 min löpning (dock lugn löpning nu) varvat med 5 minuter gång. Detta för att hålla kroppen igång länge men inte i någon nämnvärd fart.

Vad tror ni? Är jag ute på hal is?

20,5 km + 16,8 km

Igår visade termometern +31C. Utmärkt väder för en långlänk med andra ord... nå nej. Varmt så in i norden. Men det var växlande molnigt så jag klarade mig rätt bra.
Fredagens saldo gav 20,5km.

Denna fina lördag inleddes med mat hos svärföräldrarna följt av några matcher Boccia. Jag vann faktiskt större delen av dem, men det var den sista matchen som skulle avgöra vem som är den sanna mästaren och jag hade tydligen spelat alla mina äss redan.

Denna trevliga samvaro fungerade som ett gemytligt preludium till dagens långlänk, som gärna hade fått blir minst 20 km den med, men mina lår var inte med på noterna idag. Eftersom jag hade tänkt försöka smälla in en långlänk imorgon också så lät jag bli att pina bena desto mera.
Lördagens saldo gick loss på 16,8km, i mer eller mindre konstant regn. Skönt, med andra ord.

Det skulle vara hjärtans trevligt att få ett helgsaldo på 60 km, men om det känns trögt eller ont imorgon så nöjer jag mig med 50 km. En del springer ju in 60 km på en dag, men jag är inte riktigt där ännu. Så småning om dock, hoppas jag! Kanske vi kan springa till Jeppis eller dylikt nästa sommar? Eller om vi har lite semester så kanske man kan köra en K:stad - Larsmo under en veckas tid? :)

Ha en riktigt mysig lördag nu alla, så återkommer vi imorgon!

Plåga!

Söta manasse, gott folk! Det är frågan om om inte ett maratonlopp är rena rama barnleken i jämförelse med dagens löprunda.

Måndagens häck-träning tog okristligt hårt på mina arma lårmuskler. Då jag har gått har det sett ut som hos såna där gångare* (vet ni?), med den skillnaden att farten varit avsevärt långsammare.

Det tog min 50 minuter att lunka just över 7 km. Varje gång vardera fot slog ner i marken gick det en intensiv våg av smärta genom vardera lår. Vid minsta lilla nedförssluttning trodde jag att lårmusklerna skulle ge efter och mina knän skulle böjas inåt...Just då kändes nästan som att om jag aldrig behövt springa mer så hade det varit okej...nu känns det redan annorlunda dock! :)
Det enda som fick mig att fortsätta var vetskapen om att detta kommer att råda bot på den grymma träningsvärken.

När och hur har ni haft er absolut värsta träningspass/tävling?

*Såna som tävlar i gång. Höfterna rullar ju på dom så man tror att de kommer att hoppa ur sina gängor och så far bena sluligen iväg utan överkropp...vet ni?

Arbetar-pass

Vilket pass under dagens löpskola! Jag hoppas jag kan ta mig till jobbet imorgon.

Jag vet i alla fall vad jag faktiskt behöver arbeta på: styrka och stretch!

Vi gjorde några "enkla" övningar för höftböjaren där man lyfter benet rakt upp (benet är också rakt) och över en häck och ner igen. Upprepa 20 gånger från sida till sida och byte sedan ben. Detta gick rätt ok, lite sendrag under foten (av alla ställen?) men annars ok.
Sedan skulle man liksom svänga benet över häcken såsom de gör då man faktiskt löper häck (eller heter det "hinder" på riktig svenska?) Detta gick också helt ok, bättre skulle det väl ha fått gå men det var inte bedrövligt...

Sedan skulle vi stå bredvid häcken/hindret, typ 30 cm ifrån, ta ett lååååångt steg åt sidan under häcken och sedan följa med med resten av kroppen. Samma procedur upprepas från andra sidan. Detta. Tog. På.

Det bara knakade i knän och leder och man kunde lika gärna mörbultat låren med en sån där kötthammare, för de var helt slut efteråt.
Sedan joggade vi lite runt spånbanan invid Botnia-hallen. Därefter började träningen.
2 x 400 m (2 min vila mellan passen)
3 x 300 m (90 sek vila mellan passen)
4 x 200 m (1 min vila mellan passen)

Jag hade en fotisspelare framför mig som fick agera hare, vilket funkade bra för mig! Det är mycket enklare att springa fortare om man har någon att ta rygg på, vet ni? Farten kan jag inte säga något om med säkerhet (jag hade ingen klocka med mig, men nästa gång, då!) men jag tyckte hon (fotisspelaren) sade att första 400 m gick loss på två minuter och nföljande 400 på 1:50. Vad ger det för fart? Kanske kring 4,75 min/km? Liiite fortare skulle det alltså kanske nog ha fått gå ändå? Men det är svårt (dock inte omöjligt) att springa hårt med döda lår... ;)

Avslutningsvis joggade ni ner ytterligare ett varv runt spånbanan som är kanske 2 km lång? Sådant. Är mycket glad att jag gick med i löpskolan. Man pressar helt enkelt inte sig själv så som en tränare eller utomsteånde gör. Dom känner inte din smärta/trötthet/eller-vad-man-nu-har-för-ursäkt och kan därför pressa, pressa och kräva mer ut av dig!

Heja alla tränare! Ni rockar!

H2O

Kom äntligen hem från jobbet 18:30. Några hastiga blickar på den världsomspännande webben och sedan på med ZigNano och ut i kvävan. Det är varmt och kvavt och det har åskat ett antal gånger redan under dagen.

Jag hann kanske lunka 500 m då öppnade himmelen sig än en gång. Ganska skönt egentligen då det är så varmt som det är. Men jag borde tagit en lippis (= keps) för det regnade rakt in i ögonen, och det är ju inte så kul... men skorna kanske blev lite mer formade efter mina knäppa fötter nu då de blev blöta?

För övrigt var fredagslänken riktigt skön och det var en halvdränkt men glad Liza Löpare som steg in genom dörren en knapp timme efter att hon gått ut genom densamma.


Jag var faktiskt ute på vägarna utan mp3-spelare denna gång. Av den enkla orsaken att batterierna tog slut och jag hade inga extra hemma. Det gick väl an, men jag saknade nog musiken och kom på mig själv med att med jämna mellanrum nynna en idiotisk finsk sång om ishockey-mästerskaps-pokalen.

Säga vad man vill om finälndarna, men då det kommer till sångtalanger (både röst och text-skapande) finns det ibland inte så riktigt mycket man kan säga...