Varför löpning?

Förvånad frågade mig hur och varför jag satt siktet på ultralöpning?

En bra fråga. Vi tar det från början.

Det började kring 2006. Då en vän till mig frågade om jag ville bidra som joggingsällskap. "Ok, om vi joggar långsamt och kan gå mellan varven" svarade jag. Och så gick det. Långsamt och lite promenerande mellan varven.

2007 bestämde jag mig, efter att ha provat allt från nikotinplåster till hypnos, att sluta röka med hjälp av läkemedel. Jag hade då rökt sedan de tidiga tonåren och det var "nu eller aldrig".

Andningen började sakta men säkert gå lättare och jag märkte hur roligt det var att springa. Jag njöt av det. På våren 2008 bestämde jag mig för att delta i ett halvmaraton (Vasa Marathon) inkommande höst. Halvan gick så där. 2 timmar och 34 minuter. Det gick långsamt, men jag tog mig igenom.

Efter detta så tappade jag tråden en stund och lunkade mera sporadiskt i några månader. Efter ett tag fick jag nog av att gå omkring utan målsättningar och jag tog tag i saken och anmälde mig till Helsinki City Marathon, året var 2009. Före det skulle jag springa ytterligare ett halvmaraton i uppvärmande syfte. Det fick bli Lakeus Marathon i Nurmo, juni 2009. Även det gick långsamt, dock snabbare än förra gången: 2 timmar 19 minuter.

Kändes ändå bra med en förbättring. Nästa mål: 42195 meter.

Augusti månad, 15:e dagen, 2009 år efter Jesu födelse, sprang jag mitt första maraton! Ni kan läsa om känslorna kring loppet här. En överväldigande känsla att korsa mållinjen. Jag gjorde det! på 5 timmar och 9 minuter.

Jag? Den f.d. rökande tjockisen från sofflocket i Vasa, hade sprungit 4 2 1 9 5 meter?
Vem hade kunnat tro det?

Jaha? Och nu då? Vad skulle jag göra nu då? Åter en gång blev det mera sporadisk träning efter att maratondistansen hade avverkats och jag var lite vilsen i höstmörket. Men sedan, sedan sjönk temperaturen ytterligare, himlen öppnade sig och ner dalade de vita flingorna som skänker ljus under den kallaste och mörkaste tiden på året. "Tänk om man skulle ta och prova längdskidning?" jag hade inte stått på skidor sedan högstadiet, dvs. typ 15 år sedan.

Naturligtvis anmälde jag mig genast till det största tänkbara skidloppet i svenska Österbotten. Botnia Vasan 2010. Jag köpte skidor och allt där tillhörande, lärde mig vallandets ädla kosnt och tog till mig alla info och tips jag kunde få. Hade lite av en egen tränare också, min dåvarande kollega Bo som är en hejjare på allt vad skidning berör. En fin människa den här Bo. Trots att han var miljonfalt mera erfaren än mig, så lät han mig göra allt på mitt eget sätt men lyckades ändå inflika hur jag kunde göra för att saker och ting kunde gå bättre. Det är en konst som inte många besitter!

Nåväl, jag tog mig igenom alla 53 kilometer som loppet innebar. Ni kan läsa om känslorna (och dem fanns det mycket av) här. Det var ett mycket tufft och kämpigt lopp för mig. Det berodde nog till stor del på att jag hade bara tränat typ 3 månader före och hade inte riktigt funnit tekniken.

I mål!
6 timmar 30 minuter gick det åt att staka sig fram i den Österbottninska vintern denna Alla hjärtans dag år 2010.

Jaha? Och nu då? Ni märker? Jag behöver ständigt en målsättning för att gå vidare.

Ända sedan jag hittade Snorkfrökens (Sofie Springer) och senare Mirandas blogg och Johannas blogg har jag drömt om ultradistanser. Tänk att springa riktigt riktigt långt. Det verkade så enkelt. På med ryggan bara och ut i världen. Fika lite här som var och sedan bara vidare igen! Kilometer efter kilometer. Tjusigt!

Jag satte siktet på Kivitippu 2010, men då det började närma sig blev jag rädd och illamående vid blotta tanken på den hutlösa distansen på 69 km. Jag skuffade fram detta till följande år (dvs. detta år 2011!).

I brist på annat så anmälde jag mig till en halva i Vasa Marathon 2010 igen. Jag var inte vidare förtjust i rutten (miljön) första gången och medan jag sprang densamma andra gången så upprepade jag för mig själv "Aldrig mera, aldrig mera!". Jag höll på att dö av tråkighet. Den kunde vara så mycket trevligare, men det är väl frågan om trafikarrangemang och dylikt. Hur som helst, det gick inte fortare än den förra halvan dvs. jag fick åter en tid på 2 timmar och 19 minuter.

Åter en gång började jag famla i mörkret och visste inte vad jag skulle hitta på. Visst, Botnia Vasan nalkades ju än en gång, men det finns inte mycket snö på marken i september.
Och så från ingenstans dök Rom Marathon upp i skallen på mig. Ja för tusan! Dit ska jag!

Och dit for jag. Dock efter en iskall och avbruten BotniaVasan 2011. Ni kan läsa om vad som hände här.

Rom var underbart! Vackert, rätt varmt och fantastiskt god mat! Första halvan av loppet gick som på räls, trodde jag skulle komma in på kanske 4:30-4:50, men sedan gav knäet upp. Det vara slutade funka. Ni kan läsa om känslorna kring detta lopp här.

I mål kom jag dock och det gjorde jag på 5 timmar och 10 minuter. En försämring från mitt första marathon. Det kändes ju inte så riktigt toppen, men livet går vidare.

Ja. Och nu laddar jag liksom bara inför Ultra-premiären. Jag vet ju nu att jag kan springa långt. Det går långsamt men jag kan göra det.

Måhända att jag började springa för att bli smalare, men den målsättningen är long gone så att säga. Jag blir nämligen inte smal av att springa. Jag blir bara inte det. Jag måste äta rätt för att bli smal. Jag är inte smal, men inte är jag direkt fet heller. Det är inte viktigt.
Vad som är viktigt är känslorna löpningen framkallar. Eufori. Då jag springer mår jag bra. Jag grubblar inte, är aldrig ledsen utan jag mår bara bra. Zen.
Alla vill vi ju må bra eller hur? Det är det som motiverar mig att springa. Jag vill bara må bra.

Jag vet inte riktigt om detta blev ett svar på frågan hur och varför Ultra, men det är åtminstone historien bakom vägen mot en Ultra. Kanske det kommer det bättre svar längs med vägen? Hur som helst kan jag konkludera teorierna med en mycket enkelt formel:

Liza + Löpning = Sant!