Förtvivlan, adrenalin-kickar och hjärtskärande glädje!

Jag ställde mig sist av alla, jag ville inte trängas i den där flaskhalsen till backe som jag visste att var på kommande dryga 500 efter starten. Efter backen fick jag upp farten. Jag hade två par sulor i skidskorna, vilket var en mycket dålig idé och jag fick stanna och plocka ur sulorna från skorna. Under den tiden skidade ALLA förbi mig. Men jag tänkte "Ingen panik, ta det lugnt bara!". Och en efter en skidade jag förbi en hel del deltagare.

Skorna skavde direkt från starten. Det var rent utsagt ett helvete. Jag hade både compeed och avlastningskuddar men kuddarna ökade bara trycket på skavsåren och i Kimo (21,5 km) fick jag stanna och byta plåster. Tur att jag hade med mig några extra och en flicka vid dryckesstället hade tejp och hjälpte mig tejpa fötterna. Vänstra foten gjorde inte ont längre, men den högra var det redan kört för. Det var bara att bita ihop.

Efter att ha passerat Komossa (30km) var jag på väg att ge upp. Jag fullkomligt darrade av förtvivlan och samtidigt var jag arg som ett bi för att jag tänkte så negativa tankar. Tankarna lät ungefär så här:
- Fy faaan!
- Skärp dig nu!
- Näää jag fixar inte det!
- Kom igen nu!!
- Nej nej nej!
- Jo jo jo!
- Nu slutar jag!
- Iväg med dig!

Och sedan såg jag honom, favoriten i Röukas (36,5 km)! Där stog han med kameran i högsta hugg och frågade hur det går. Vi kramades och han sade "Det är så lite kvar nu, inte kan du ge upp nu längre. Det här fixar du hur bra som helst!"

Här kommer jag över isen till Röukas och försöker få ner ljudet på Mp3-spelaren så att jag kan prata med favoriten.

Blåbärssoppa & salta gurkor! Yummy!

Här fick jag veta att det är 5 km till Kalapää. Jag har skidat spåret från Kalapää tidigare och därifrån är det bara 11 km kvar till mål. Nu visste jag att jag kommer att klara det.

Jag förstår varför folk gör såna här saker. Det är den för där känslan av "Fan-anamma" som får kroppshåret att resa sig och hjärtat slår några extra slag. En känsla som aldrig går att beskriva, den måste upplevas. Och det är därför man gör det om och om igen!

Då jag skidade över isen mot Kalapää med solen skinande som aldrig förr, vetskapen om att strax är det bara sista länken kvar och som pricken på i börjar Prodigys Vodoo People spela i öronen! Jag kan inte beskriva det. Adrenalinet sköt i höjden! Jag skakade i hela kroppen, rysningar längs ryggraden och kände att jag kunde gråta när som helst!

Och där står dom sedan: nästan hela min famlij och hejar! Jag skrattade så jag nästan storknade!
Favoriten sade "Du får det att se så lätt ut!". En klar lögn, men jag var mottaglig för vilka positiva kommentarer som helst!

Här kommer jag in mot Kalapää! Till vänster är mamma och Heidi med Liv Lus

och till höger är mammas vän.

Nu var det inte mycket kvar! Mera blåbärssoppa och salta gurkor och lite skratt och sedan for jag i väg igen!

Jag skidade och stönande av smärta mellan varven, men sedan kom den emot - skylten där det stod 1 km! Den kilometern är så gott som en enda nedförsbacke och jag tog i så mycket jag bara förmådde!

Nu är det bara några 100 meter kvar till mål! Jag parstakade som aldrig förr! Skrattade och grät för mig själv - och parstakade!

I mååååål, jag klarade det!

Mitt supportnät!

Jag och syster-yster och hennes barn.

Ja, det var det! Mera sånt, men först - Nya skidskor!! :)
Tack för allt peppande och alla positiva kommentarer!

Nu kör vi vidare mot nya mål!

P.S.
Min skidmentor och medarbetare Bo lärde mig åtminstone tre saker som ger en mycket bra start på skidandet och som tar en igenom ett 53 km långt lopp trots skrikande smärta från skavsår.

1. Försök hålla ryggen rätt så rak och sträck armarna rätt fram då du skidar. På så sätt blir det en naturlig rörelse och man orkar längre.

2. Glid på skidan. Låt skidan glida innan du växlar till följande skida, på sätt sparar du energi och orkar längre.

3. Flytta kroppsvikten till hälarna direkt det kommer en sluttning, på sätt glider du längre och sparar energi och därmed orkar man också längre!

Mycket goda råd och jag hade dessa konstant i tanke medan jag skidade!
Så tack Bo föra dina råd och tips, det tog mig igenom loppet! :)
D.S.