Onsdagslöpning och tarmvred

Fick äääntligen till ett stycke löpning efter en helg av fest och skoj följt av uttömmande trötthet och insikt av att en uppenbarligen ångestfylld 30-årskris har börjat. Men idag gällde det, om jag så skulle säcka ihop av utmattning på grund av det.

10 km visade sträckan idag av vilka 2 km avverkades mest gående. Jag fick åter en gång grymma smärtor och kramper i magpartiet. Som om man blev knivhuggen rakt framifrån. Kanske jag tog i för hårt efter all vila och festas eller? Kanske jag borde mjukstartat med en promenix i stället? Nåväl, det har varit och farit nu. Nu ser vi framåt. Imorgon är det Badminton som gäller! Det är nog tusan så kul det där spelet! Jag rekommenderar det varmt.

De senaste kanske fem gångerna jag begett mig ut på löprunda har jag förresten fyllts av en helt ny känsla. En sorts villkorslös glädje och en, utan att överdriva, inre frid. Nog har jag varit glad tidigare också då jag sprungit men detta är annorlunda. Inte den "vanliga" endorfinexplosionen, utan en djup och kanske lite återhållsam glädje (om man ens kan säga så...). Seriös nöjdhet liksom. Varenda en cell i kroppen känns elektriskt laddad, hjärtat sjunger och det känns det som om jag kunde nöta på i all evighet. Vet inte riktigt vad det beror på men jag hoppas känslan är här för att stanna. Det är mycket angenämt. :)

Nån som känner igen dylika känslor?