Drog ut på en kortare löprunda idag också. 6,7 km 44 min = 6.33 min/km. Lite långsammare idag med andra ord.
Sprang längs med stranden och sedan in i skogen. Medan jag sprang kände jag en helt fantastiskt ljuvligt ren doft och tänkte "Åhh, nån tvättar mattorna redan." Tills jag insåg att jag är mitt i skogen. Tallen/granen! Det måste ju vara den som blommar och doftar! Vilket skulle förklara cementblocket på mitt bröst under löprundan.
Astman ger sig ofta till känna så här under våren. Det är nog bland det obehagligaste man kan vara med om, att inte kunna andas. Hur du än försöker dra in luften så är det något som spänner emot och du kan bara inte. Vilket leder till att man andas ut i hopp om att det lugnat ner sig och ska gå bättre nästa gång, vilket det ju inte gör och man försöker frenetiskt dra in luften och sedan börjar man börjar få panik. Det är mycket viktigt att man kan behålla lugnet vid en astma-attack.
Jag hade mycket svår astma som barn men den växte bort allt efter jag blev äldre, tills idioten i mig började röka varpå jag efter några år började känna av astman igen alltid då jag blev sjuk och så här på våren. Så här det varit fram och åter. Nu är jag ju rökfri sedan över två år tillbaka, men sviterna av att ha börjat röka som 13-åring sitter nog kvar, kanske t.o.m. resten av livet. Man fattar beslut här i livet, ibland mycket goda och kloka beslut och ibland det mest korkade man varit med om, och man hamnar alltid att leva med konsekvenserna av de besluten. Men å andra sidan är det ju det som gör en till den man är. Ödet, kan man väl säga?
Tror ni på ödet?
Låter jobbigt det där med astma. Helt otroligt att du ändå springer så mycket som du gör!
SvaraRaderaJag tror på ett vis på ödet, men, kanske mera som en skyddande ängel. Någon som ser till att saker och ting nog fixar sig på något sätt. Men jag tror inte att ödet "bestämmer" allt, utan att vi själva skapar vårt öde.
Eller något. Ibland har jag svårt att sätta tankar i ord.
Jill: Jag förstår precis hur du menar. Så där menade jag också. Som om jag inte börjat röka som 13-åring, skulle jag kanske gjort en hel del andra och annorlunda val här i livet och då kanske jag inte skulle ha träffat en del av de vänner jag har eller sambon och jag skulle ju inte ha bestämt mig för att sluta röka (eftersom jag aldrig började) och börja löpa! Och om jag inte börjat löpa hade jag aldrig börjat blogg och då hade jag aldrig kunnat skriva detta till just dig! :)
SvaraRaderaHmmm... Jag hade aldrig föreställt mig dig som rökare, men å andra sidan känner jag ju inte dig heller, annat än vad du skrivit här :)
SvaraRaderaJag tror på ödet, på att det i slutänden finns en mening med det som sker fast det inte verkar så at the time. Det är precis som du säger. När man ser bakåt så finns det saker man ångrar att man gjort och skulle vilja ha ogjorda eller ha gjorda på ett annat sätt. Men det är ju det som formar en. Det går ju inte att bara polera fram en vacker staty, men måste ha släggan ibland för att ta bort de största bitarna. Om man nu kan ta en sån jämförelse? :) Men jag förstår precis vad du menar och jag har tänkt/tänker i samma banor själv...
Oj, oj... Klockan går och Iso W. väntar...
äsch, jag hade skrivit så fint och långt här nu men det försvann av någon anledning och int orkar jag skriva om det. Men kortfattat, jo jag tror på nog delvist på ödet. Mitt liv sko inte se ut som det gör om det inte vore för vissa val jag gjort här i livet.
SvaraRaderaTomas: Jill (ovan) brukar säga "Great minds think alike" ...eller nåt i den stilen i alla fall. OCh så är det nog märker jag! ;)
SvaraRaderaCecilia: Visst är det störande då det händer? Jag har lärt mig att kopiera texten innan jag börjar gå och publicera långa kommentarer, det har hänt alldeles för ofta åt mig det där.