Ett år

Nu har jag återkommit från hufvudstaden! Bröllopet var alltså i Helsingfors och vi bilade ner dit efter jobbet i fredags och spenderade en alldeles förträfflig helg med trevligt sällskap och vackert bröllop! Idag bilades det tillbaka upp. Tänk att man kan bli sjuk i benen av att bara sitta, människan är inte skapt för att sitta stilla! :)

Nåväl, till saken: Idag.
Vet ni vad det är för dag idag? Det är på dagen ett år sedan jag sprang mitt livs första maraton! Här kommer beskrivningen av loppet:

Det var sååå spännande! Startskottet gick och massan började låångsamt röra på sig, ungefär vi startlinjen fick man börja springa och iväg for vi, glada och taggade till tusen! Men så hände nåt, ungefär vid 5km, jag mådde fruktansvärt illa, kroppen var tung och jag tänkte "Oj söta öde, jag klarar aldrig av det här!" Jag kunde inte tänka glada peppande tankar överhuvudtaget, solen stekte, jag var törstig och trött...så höll det på till ~14km där tog jag en energitablett (CTRL-nånting, som vi fick då vi hämtade nummerlappen) och efter det började det kännas som om jag nog skulle klara av det trots allt! Publiken längs vägarna var helt fantastiska, att dom orkar stå och heja och heja på alla tusentals som springer, lunkar och går förbi! Man spelade musik och spexade, barn stod med utsräckta händer och väntade på en "klapp" då man sprang förbi och folk hejade "Jaksaa, jaksaa!" (Orka orka) "Hyvin menee!" (Det går bra)! Det var så roligt!

Knästöden gjorde nog sitt, men jag kände av högra knäet nästan hela tiden, vid 27km började det vara lite jobbigare och jag började gå i uppförsbackarna men sprang nog för örvrigt! Kullerstenarna på vissa ställen var en plåga, då man knappt kunde lyfta benen blev det till att snubbla lite här och där, men jag föll inte i alla fall...

Ungefär vid 33km for 5h-hararna förbi, det var faktiskt lite knäckande men jag lunkade vidare! Just före 40km:s-skylten fanns en kurva, där satt ett gäng på ett berg och sjöng på finska och slog i tamburinen: "Ner-ner-nerförsbacken, börjar strax runt hörnet!!" Och det gjorde den! 1km sakta sluttande nedförsbacke var som en dröm då man knappt kan lyfta benen!

Då det var ~1km kvar stod ett par flickor/kvinnor och hejade, ropade och peppade som galningar och man kunde inte annat än skratta, nästan så att tårarna kom! Då jag sprang över 42km-märkningen så hejade folket och ropade "Bra bra, kämpa kämpa! Målet är bara runt hörnet!" Och jag ropade tillbaka "Var? Vaaar är det?!" "Runt hörnet!" Skrattade dom och hejade lite till! Och där var den, precis som dom sagt, mål-linjen! Jag hörde speakern räkna upp namnen på de som just skulle springa över linjen, däribland mitt, och folket hejade! Favoriten räckte ut en bukett rosor ur folkmassan och jag tog emot den och så plötsligt hade gjort det, jag sprang över mållinjen! En obeskrivlig känsla! Jag ville nästan gråta en skvätt men kunde inte eftersom jag var tvungen att tänka på andningen, skulle ha kvävts annars! :) Det är den största, mest överväldigande känslan jag någonsin haft! När jag fyllde lungorna med luft kändes det som om de kanske exploderar! Jag kastar ett öga på resultat-tavlan: Jag tog mig runt!! 5.07.10 = 42195 m! :)

Hela banan runt med ett leende på läpparna. Det gjorde ont, det var tungt och jag var trött men det var tusan så roligt och känslan efteråt går bara inte att beskriva!

Tänk det? F*n va häftigt det var! Nu är jag helt sjukt taggad på Rom Marathon i Mars! Det blir nog av, visst tusan blir det det!

Och så ska vi inte glömma Syster-yster som fyller år idag!
Hoppas du haft det bäst!
Puss och kram!